| Stor del av Sverige utan tåg
Nära en tredjedel av Sveriges kommunhuvudorter har inte persontrafik med tåg på dagen. De ligger i kommuner med sammanlagt över en och halv miljon invånare. Över hälften av de invånarna har inte heller godstrafik, inte ens som så kallade vagnuttagningar som innebär att tåget får köra högst 40 kilometer i timmen. Antingen finns inte spåren kvar eller också är de på väg mot upprivning.
I södra Sverige gä1ler det kommuner över en miljon invånare som inte har persontågstrafik. Många av dem är stora med uppemot 50 000 inv6nare. Där det finns persontåg, går det ofta bara något eller några enstaka tåg per dag. Flera av de kommuner som har enbart godstågstrafik har bara kvar ett stickspår med dåligt underhå1 till någon stor industri, där det förut varit en genomgående bana.
Banverket föreslår att regionerna skall stå för upprustning och underhåll av de 1ågtrafikerade banorna, om de vill ha kvar persontrafik, och att företagen måste betala om de vill ha kvar godstrafik. De banor som ingen vill betala för rivs upp.
Det får inte ske att antalet kommuner utan spårtrafik utökas genom att det 1ågtrafikerade bannätet på 235 mil 1äggs ner. I stä1let bör det rustas upp med de tolv miljarder kronor som krävs för att återfå trafiksäkra banor.
Det är statens uppgift att stå för infrastrukturen till alla delar av landet, inte kommunernas eller andras. Annat vore att missgynna glesbygdskommunerna. De har 1åg skattekraft, och i en avfolkningsbygd behövs skatten till så mycket annat. Staten har tillgång till andra skattekällor som inte är lika kostnadsdrivande som kommunernas inkomstskatter.
Att många måste överge sitt boende i avfolkningsbygd, också många städer avfolkas, innebär en förslösat kapital på en miljon kronor per person, hävdar trafikkonsulten Stellan Lundberg. I stä1let måste nya samhällsinvesteringar göras i storstadsområdena. De investeringarna borde istä1let göras på järnväg så att människorna kan bo kvar.
Lastbilsskatterna sägs bara betala hälften av lastbilens samhä1lskostnader i form av förslitna vägar och olyckor. Enligt Vägverket sliter en fullastad 1ångtradare lika mycket på vägen som 75 000 personbilar. Det ifrågasätts inte, men däremot de förhållandevis blygsamma investeringarna i järnväg som kunde minska de kostnaderna.
De kommuner som i dag inte har spår kommer att få stora problem när oljan börjar sina och oljepriset åter rusar mot skyn. Alternativa bränslen kommer inte att räcka till att försörja dagens bilism. Till dessa kommuner borde det omedelbart byggas ny järnväg för att ge dem ett alternativ till vägtrafiken och större chans att överleva.
Kapaciteten räcker inte för att öka j järntrafiken på dagens bannät, i synnerhet inte runt storstadsområdena. Men inte heller 1ågtrafikerade banor har kapacitet att klara ökade trafikbehov, eftersom mötesspor har rivits upp. För att klara den mångdubblade tågtrafik som kommer att krävas behövs nya banor, fler dubbelspår och även fyrspår där trafiken är tätast.
När tecknen på sinande olja blir allt tydligare, kan vi inte 1ängre blunda och tro att vi kan fortsätta som förut. Vi måste bygga om bilsamhä1let till ett järnvägssamhälle. Och det behövs nu. Infrastrukturinvesteringar är mycket energikrävande. Ju 1ängre vi väntar desto mer stiger priset för dem i takt med energipriset.
01 jan sinar i nära tid, antingen vi anser att o1jeproduktionen har nått sin topp nu eller tror på Internationella o1jekornmissionens mer optimistiska förutsägelser. Det ger helt förändrade förutsättningar för 1ångsiktiga investeringar som vägar och järnvägar.
Matproduktionen kommer inte att kunna hållas uppe med konstgödsel, som kräver mycket energi för sin framställning, och Sverige kan inte räkna med att skaffa lika mycket mat utifrån. Den landsbygd som i dag inte ens ligger för fäfot kommer att behövas. Näringsämnena måste återföras. Människorna måste närmare maten. Mer odlad energi behövs. Det kräver fler människor på landsbygden. För att göra en mjuk övergång måste många pendla ut. Tåget är möjligheten till det.
Antalet resande med Öresundståg förväntas bli fördubblat på ett årtionde. Men banorna är fulla redan med dagens tåg. På samma tid skall andelen som reser kollektivt i Göteborgsregionen fördubblas till 40 procent. Det krävs tredubblat antal resor. Trots det förblir antalet bilresor oförändrat. Detta på grund av fler människor och ökat resande. Men det bygger på två ohållbara förutsättningar: att vi kan fortsätta använda bilen i samma utsträckning, och att storstäder kan fortsätta att växa.
Vi måste återbefolka landsbygden. Då måste varje kommun återfå järnväg. I det
perspektivet är det oroande när Birgitta Hellgren på Banverket säger att det bara finns 35 miljarder kvar att använda för väg- och järnvägsbyggande till 2021. Resten är uppbundet vid redan beslutade projekt. Pengar måste 1ånas upp för att kunna utöka penningpåsen, och medel för redan beslutade vägprojekt måste kanske överföras till järnvägssidan.
Hans Sternlycke
|
