| Gör
trafikpolitiken järnvägsvänlig!
Dagens omfattande tågresande är
förstås glädjande. Det galler väl
främst den sedan 70- och 80-talen utbyggda lokaltågstrafiken
i storstadsregionerna och de s k länstågen
i vissa andra regioner. Alltså trafik som i något
avseende drivs på samhällelig grund.
Jämfört med de negativa miljöeffekterna
från vägtrafiken är de från spårtrafiken
nästintill försumbara. Spårtrafiken bidrar
därmed både till ett i vid bemärkelse
hållbart transportsystem och till att stärka
den kollektiva trafikens goodwill. Spårtrafiken
är därmed något minst lika samhällstillvänt
som t ex ekologisk odling och avfallssortering.
Bidragande till det ökade interregionala resandet
är väl främst X2-tågen. Däremot
här lönsamhetsinriktningen inom den interregionala
trafiken i dag utmynnat i kundovänliga taxe- och
biljettsystem, begränsad stationsservice, godtyckligt
indragna tåg och stationsuppehåll, utarmning
av serveringen på tåg och stationer etc. I
samband med SJ:s bolagisering 2002 skärptes lönsamhetskraven
ytterligare och blev SJ AB enbart en trafikutövare
medan fordon och stationer tillförts separata bolag.
Däremot här den lokala trafik som lanshuvudmannen
driver på resenärernas villkor hittills fungerat
relativt bra. Men genom minskade/uteblivna bidrag tycks
nu betingelserna även for denna vara på väg
att försämras.
Inte sällan här beteendet inom SJ AB bidragit
till att avskräcka folk från tågresande.
Genom penningbristen - och säkert även tveksamma
bedömningar - har många infrastrukturåtgärder
skjutits på framtiden. Hur länge ska man egentligen
framhärda i detta och hur länge ska det tolereras?
Och varför ska interregional tågtrafik vara
företagsekonomiskt lönsam när inte lokal
sådan behöver vara det?
En av tågsystemets främsta uppgifter borde
i dag rimligen vara att i stor skala ta over resenärer
från privatbilarna, vilka framförallt i täta
stadsmiljöer är ett alltmer svårbemästrat
problem. Faktorer som bl. a. miljö, energi och markanvändning
talar nu för en påtaglig begränsning av
det individuella bilresandet inom och mellan tätortsregioner.
Därför måste tågtrafiken anpassas
till betydligt större resandevolymer. Tiden da man
bara passivt väntade på resenärerna och
- om de inte kom - lade ned trafiken, måste definitivt
vara förbi.
Primärt är sålunda en total omprövning
av den nuvarande trafikpolitiken, inte sporadiska detaljförändringar.
Och att man inte bara rent vanemässigt förespråkar
"mer pengar till järnvägen" utan också
preciserar vad man egentligen vill ha och hur pengarna
ska användas. Det avgörande är ju inte
bara penningmängden i sig utan också hur de
grundläggande samhällsmålen ser ut.
En av förutsättningarna for att har antydda
önskningar och behov ska uppfyllas, är att samhället
har den totala kontrollen over järnvägssystemet
och ser till att all spårburen trafik ges samma
villkor och att det ställer tydliga krav på
dess aktörer. Blotta tanken att tågtrafik ska
vara "lönsam" respektive att "olönsam"
sådan ska avvecklas, är helt absurd. Redan
i järnvägarnas barndom i mitten av 1800-talet
insåg man att järnvägar inte skulle drivas
i vinstsyfte. Dagens SJ måste alltså i grunden
förändras; som det nu ar kan vi inte längre
ha det.
Den sålunda enda rimliga lösningen är
ett trafikpolitiskt systemskifte, där alla krav på
lönsamhet inom järnvägens persontrafik
frångås.
.
Enligt ovan antydda modell läggs hithörande
funktioner administrativt och operativt lämpligen
på ett nyinrättat organ där bl. a. Rikstrafiken
ingår och vars ansvarsområde ska vara långsiktiga
utvecklingsfrågor och upphandling av interregional
tågtrafik. Självfallet ska det fokuseras på
järnvägssystemets positiva egenskaper och de
ekonomiska villkoren ska stödja denna inriktning.
Det nu mest angelägna är sålunda en total
omprövning av den nationella trafikpolitiken.
Är kanske detta bara ett önsketänkande?
Dock inte i ljuset av de krympande oljetillgångarna,
vilka kommer att framtvinga en minskad vägtrafik
och därmed skapa en för spårtrafiksystemen
helt ny situation. Är det bara en energikris som
kan ge dessa den ställning de förtjänar?
Utöver Järnvägsfrämjandet finns bl.
a. sammanslutningar för resenärer som var for
sig är knutna till ett avgränsat geografiskt
område. Skillnaden i förhållande till
dessa är att de inriktar sig enbart på resenärernas
situation, medan Järnvägsfrämjandet också
ägnar sig åt det totala järnvägssystemet,
inte minst i trafikpolitisk och i allmänt samhällelig
bemärkelse.
Erik Lundqvist
Till läsaren: Vad är din syn i fråga
om järnvägens persontrafik? Och hur bör
Järnvägsfrämjandet agera? Skriv i Klart
Spår och på debattsidan på föreningens
hemsida och säg vad du tycker!
|
